23:53
Den där känslan i bröstet som har byggt bo och flyttat in gör sig påmind fortfarande. Ibland inte lika tydlig, men den finns ständigt där. Att spela harpan eller att ta hand om disken distraherar, men täcker och räcker inte. Den gnagande känslan i magen finns ständigt där, ungefär lika tydligt som solen i Zahara eller snön på Grönland. Den där funderingen om vad jag gjorde fel. Vad jag borde ha gjort istället. om det verkligen är sant. Om allt bara var en lögn. Jag börjar mer och mer bli övertygad om det sista. Vissa stunder, eller nej de flesta stunder, känns det som att hjärtat ska explodera. Han jag har kallat min bästa vän och som jag berättat allt
för. Han som hållt om mig när jag varit ledsen och som har skrattat med mig tills vi gråtit. han finns inte längre. Fysiskt finns han, men inte här. Inte med mig. Inte den människa som jag lärt känna. Inte den människa som jag så i början motvilligt gav mitt hjärta, och som nu gett tillbaka det i tusen ä bitar. jag vet inte vem det är. men den gnagande rösten i mig säger att jag aldrig kommer få uppleva den där underbara människan jag en gång lärde känna. Han kommer aldrig mer kliva upp och göra våfflor till frukost, och han kommer aldrig mer somna på mitt bröst när det är ridsport på tvn. Det gör så ont. Obeskrivligt ont. jag vill bara ringa. Gråta. Skrika. Men jag kan inte. Jag vet att han inte vill prata med mig och så är det. hjärtat är i tusen Bitar och det kommer det vara. regnet slår mot fönsterblänket och jag kan inte sova. Trots att jag ska vakna om 5,5 timmar. Men det går inte. Det vrider om i magen och det som en gång var ett hjärta vill inte längre slå. Med varje andetag gör det ont. Med varje tanke ligger en annan bakom. jag bara önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och göra om. Den människa jag älskat så högt och brytt mig så mycket om fanns där förut, men rädslan över att han är borta börjar bli för stor. jag vet inte ens om jag vill veta. "Vad jag bryt mig om nu, är aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen"
