Min allra bästa vän.
Sitter nu här och förbereder min mentalt inför morgondagen. Imorgon ska jag nämligen träffa min allra bästa vän för sista gången på ett, kanske två, år. Med tanke på att vi knappt kan vara ifrån varandra i en vecka så så förstår jag inte riktigt hur vi ska klara det. Hon flyttar på tisdag till Thailand, där hon kommer att stanna i iallafall ett halvår. Jag flyttar den 10 september til Rom, så vi hamnar helt plötsligt inte 3 minuter ifrån varandra, utan snarare 10 timmar.
Det här inlägget tänkte jag tillägna henne. Min bästa vän, Charlotte Sundström.
Hon är den kompis som känner mig allra bäst. Hon vet hur jag mår utan att jag behöver berätta det. Hon kan se direkt om jag är glad eller ledsen. Hon vet alltid vad jag tänker på, och hon kräver aldrig svar. Hon finns alltid där, och jag vet inte hur många gånger vi har gråtit i varandras famnar. Vi har båda gått igenom tragiska saker, och hon är den som alltid förstår mig. Jag har så otroligt mycket minnen med Charlotte så jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Alla galna skoldagar, sommarnätter, Spanien, tiden i Charlottes lägenhet, ja, listan kan göras lång.. Men det jobbigaste är att hon inte kommer vakna bredvid mig 6 dagar i sträck längre. Hon kommer inte ringa mig 02:18 och säga "henriette, du ska hämta mig. jag ska sova hos dig. vi ska äta mat också". Hon kommer inte skratta när jag är självkritisk. Hon kommer inte höra mig snacka i sömnen. Hon kommer inte bo hos mig tills mamma frågar om hon har flyttat in permanent. Vi kommer inte ligga i sängen hela dagarna, äta sallad och kolla på sex and the city. Hon kommer inte tvinga mig in på Coop eller någon pizzeria, bara för att hon inte vågar gå in. Trots att vi har våra tvister och tjafs, så vet jag att du alltid kommer finnas kvar för mig, såsom jag gör för dig. Du är den bästa vännen jag har, och du är lojal och ärlig. Jag kan lita på dig till 1000%, och jag är så oerhört glad att jag har dig. Du är det bästa jag har. Jag älskar dig.
