henriette

När man växer upp med två poliser som föräldrar, då får man många gånger höra vad andra människor kan göra, och vad man ska och inte ska göra om man någon gång blir attackerad, våldtagen, kidnappad. Att inte åka bil med främmande människor eller få godis av en en gammal gubbe som ser snäll ut, är sånt som mamma har repeterat hela mitt liv. Jag har lyssnat, tagit till mig, men alltid tänkt "äh, det händer inte mig. det är ingen som vågar göra det på mig". Jag visste att det var sådant jag riskerade när jag flyttade till Rom. Jag tänkte också "det kan ju hända vart som helst". Inställningen om att det inte händer mig hade jag fortfarande när jag flyttade hit. Sedan i fredags tänker inte jag så längre.

 

I fredags hade jag och mina tre kompisar planerat en rolig kväll. Vi skulle äta pizza hos Mackenna för att sedan möta upp Sara på Yellow, där vi skulle fortsätta ha en grymt rolig kväll. Allt gick som det skulle. Nästan. Jag och Mia gick till Mackenna där vi åt pizza och hade otroligt roligt. Stämningen var verkligen magisk, och humöret var bättre än på länge! Vi börjar sedan dra oss mot Yellow. Vi sjöng jullåtar och skrattade hela tiden. Vi mötte sedan en kille, ca 25 års åldern.  Mia, som alltid ska vara trevlig, hyper och glad, sa "high five" och räckte upp handen mot honom. Han passerade bara, och vi tänkte inte mer på det. Strax efter stannade vi utanför en restaurang för att ta en bild. Jag vänder mig om och ser då att killen nu går tillbaka mot oss. Han går fram till mig, säger "what's your name?", och sekunden senare ligger hans händer runt min hals. Jag förstår inte vad som händer. Min kropp förflyttas med han, samtidigt som jag av ren reaktion drar mig ifrån han och trycker bort han det hårdaste jag kunde. Han tappade då taget om min hals. I samma sekund som han tappar taget flyttar han över både fokus och händer till Mackennas hals. Han försöker slita av hennes halsband, men innan han hinner fånga det numera trasiga halsbandet hinner Mackenna ta tag i det. Han ställer sig och kollar på oss med öppen mun och panik i hans ögon. "Hur kan NI försvara er?", "Hur kunde jag misslyckas?!" var sånt som han såg ut att tänka i den stunden. Efter två sekunders stirrande vänder han sig om och springer det snabbaste han kunde. Han hoppade sedan in i en bil som stod och väntade på honom längre bort, och sen försvann han.

 

Där stod vi i chock. Jag börjar skratta för jag förstod inte vad som hade hänt. När det väl kom till mig att vi har just varit med om ett rånförsök (han använde ju våld), så började tårarna flöda. Vad hände? Varför?

Chocken lade sig inte förrän på lördagseftermiddagen. Ända sedan den stunden tycker jag att det är obehagligt när folk kollar på mig. Jag vågar återigen gå på gatorna, och det känns så grymt bra. Att jag nu har lyckats vända det till något "bra", även om jag fortfarande drömmer mardrömmar om det, känns så skönt. Nu är jag ju  mer medveten och mer försiktig. Jag inser nu att det kan hända vart som helst, när som helst, och för vem som helst. Jag är så tacksam för mina föräldrar, som hela livet har varnat mig och försökt gjort mig medveten om dessa saker. Tänk om dom inte hade varnat och berättat och förklarat på samma sätt och i samma utsträckning som dom faktiskt gjort? Vad hade jag gjort då? Låtit hans händer vara runt min hals? Låtit han slita av mig mitt halsband? Jag vet inte. Nu är jag inte ledsen. Jag är bara arg. Mest arg för att han förstörde mitt humör, min kväll och min helg. Jag tycker också synd om honom. Att han ska behöva gå på tre tjejer för att få tag på ett halsband som troligen inte ens är av äkta silver... Stackars dig, du lilla lilla människa.